Jag hade ingen gran, men några grankvistar att lägga klapparna kring innan min julklappsutdelning. Min telefon, och följdakligen också internet, var avstängt så jag lyckades inte logga in på Sveriges radio till Nicke Lilletroll, men jag har ju en mobil så jag fick tag på familjen mitt i julfirandet där hemma, och istället för Kalle Ankas jul på TV läste jag hela Bullerbyboken. Tack vare paket heifrån, och hemvändade svenskar (tack P-G och Alison) hade jag riktigt mycket julpynt. Mitt nya miniänglaspel snurrade fint hela dagen och mina adventsljusstakar har länge spridigt hemtrevnad. Och när jag låg på min soffa och kände mig som mest ynklig av min pelikansjuka (ja med den svullna halsen såg jag mest ut somen pelikan) kom barnen nedifrån upp med julkort de skrivit till mig och ville att jag skulle komma ner och titta på deras gran. Så nog blev det lite jul här i Karkando-8 också, och att det inte blev mer beror bara på att jag var sjuk och inget annat. Kanske åker jag hem nästa gång det är jul, kanske ger jag Nepalgunj ännu en chans, det får vi se.
Också i den här delen av världen är det vinter i december. Vinter i Terai är inte direkt julaktig, särkilt inte som det inte blivit för kallt för invasionen av myggor som fortfarande plågar oss med sin närvaro. Nepaleserna själva klär sig visserligen som om det vore kallt som i Sibirien, fast det är egentligen bara inomhus som det är kallt. Solen är dock inte alls så stark längre, och det tar långt in på dagen innan den klarar at lätta upp den dimman som ligger som ett vitt täcke över oss varje natt. Varje morgon jag vaknar är det som att vara i en båt mitt i en vit ocean, det är otroligt vackert.
